Det första inlägget
Jag heter Amanda och är en av de miljontals människorna som kämpar med sin vikt. Idag är jag en tjej på 21 år, är arbetssökande samt pluggvillig och väldigt säker med mig själv! Min viktresa började nog redan som väldigt ung, då min uppväxt har bestått av alla klassiska upplägg med skolidrott/lek och bus/ork och en konstig blandning av det som dock tilltalat mig mycket, det kreativa. Idag ser jag tillbaka på de första åren jag började intressera mig för viktnedgång, när jag var runt 16 år. Vad jag vägde då har fallit ur minnet, men jag minns den första perioden av träning/bra mat som ofattbar. Tidigare trodde jag att man faktiskt inte kunde ändra på sitt utseende eller gå ner i vikt. Jag trodde att jag inte skulle kunna hitta jeans eller kläder i min storlek för jag var skapt på det sättet.
Nu är jag 21 år och har som mest vägt 120kg, idag väger jag 97kg och har genomgått alla tänkbara dieter och upplägg. Min senaste tillgång, som många nog känner till, är itrim. Med hjälp av dom har jag lyckats gå ned 30kg, men även lagt på igen efter det. Jag är just nu snart inne på min näst sista vecka med "pulver", detta är då alltså min andra viktminskningsperiod hos itrim. (Senaste var för 2 år sedan)
Efter detta börjar det riktiga arbetet, rakt in i julen! En superbt bra utmaning, och för en konstig gångs skull, känner jag mig inte panikslagen över det. Jag passar nu på och tackar Naughtyn, för det är faktiskt tack vare henne som jag nu sitter och skriver. Efter att ha lusläst hennes blogg och nästan gråtit en skvätt kunde jag inte vara mer motiverad och inspirerad av hennes underverk! Jag har aldrig varit mycket av en bloggläsare, men jag fastnade verkligen för hennes sätt att skriva! Framför allt hur väl jag känner igen mig hos henne, och det är inte ofta man hittar dom guldkornen! Någonting som hon också skrev "förvänta er inga mirakel" är nog en passande mening. Framför allt för mig själv!
Min familj har alltid varit min stöttepelare i vardagen, speciellt i början av min viktminskning. Men på senare tid har det känts som att dom nästan tröttnat lite på mitt gnetande fram och tillbaka. Så det är väl därför jag gör detta, inte bara för att få lite feedback och förhoppningsvis trevliga kommentarer! Utan för att få skriva av sig om sånt som känns alldeles underbart fantastiskt och det man surar över!
Jag har sagt till mig själv åtskilliga gånger att "nu är det för sista gången". Men det är väl så det funkar, har jag lärt mig, att det är ett ständigt pågående arbete, ingen quick-fix. "Det finns inga ursäkter längre!" Jag vet och har känt på hur dåligt jag och min kropp mår av dålig mat och ingen motion! Som en fantastisk Karin sagt på itrim: "Jag skulle kunna tro att alla dessa år bara har varit ett förberedelsearbete för dig! Det tar tid!" Så! Med detta sagt, jag ska låta det få ta sin tid, inte ge upp och framför allt inte enbart se misslyckanden!
Jag har inte kommit så långt att jag sagt en tidsperiod som jag ska kämpa stenhårt, men ett år låter ju väldigt perfekt! Återkommer med en mer detaljerat riktlinje! Så jag skriver ett startinlägg snart där jag presenterar lite "siffror", som jag tycker är så kul!
